Träning!

Hur snabbt o hur ofta började du träna efter capio? Svarade kroppen bra på det? Åt du extra?
 
Till att börja med; Tänk att jag inte ens tänker på sådant här trams (eller vad man ska kalla det) längre. "Är detta för mycket", "Är detta för lite", "Jag känner mig ful, stor bla bla bla"... Alltså ALDRIG. Och kan jag så kan fan ni! Det är en sak som är säker. Livet är så bäst och oavsett vart du befinner dig nu och oavsett vad du har för ambitioner och mål i livet så hoppas jag ändå att du kan känna dig FRI från något så naturligt som mat.
 
Food is life, btw! 
 
Nåväl. Frågan. Jag började träna under tiden jag var på Capio faktiskt. Eller det var precis i slutet, ungefär i samma veva som jag skulle bli utskriven. Jag skaffade ett gymkort och lovade mig själv att inte bli manisk. Hade bara sprungit tidiagre i mitt liv och tänkte att jag ville göra något annat, som gym. Jag började lite lugnt. Gick på något yogapass (avskyr yoga) haha och så började jag gymma och det är där jag är idag. 
 
Det är olika för alla, det vet jag! Men sedan jag började träna igen efter Capio så har det aldrig varit ett tvång. Jag tror bara man måste vara sjukt ärlig mot sig själv. Så fort man börjar det minsta lilla tvång så tror jag att vila och en tankeställare är nyckeln. "Varför gör jag detta?" osv osv. 
 
Mitt mål med träningen har aldrig varit att bli störst och starkast på gymmet. Jag går dit för att jag mår bra av att ta ut mig själv på ett härligt sätt ibland. Jag utmanar mig själv på ett friskt sätt och tränar för att få en stark kropp. 
Kondition? Aldrig. Faktiskt. "Borde" kanske göra det mer än vad jag gör (men det är ju så tråkigt) haha. Under ett års tid så har jag bara "satsat" på styrketräningen. Det är det jag mår bäst av. Jag känner mig såå mycket starkare i kroppen än vad jag gjorde för ett år sedan. 
 
För ett halvårsedan 
 
Och hur kroppen reagerade? Som den ska. Inga konsigheter. Och om jag äter mer? Jag äter när jag är hungrig och slutar när jag är mätt. Och automatiskt så blir kroppen mer hungrig när man tränar, såklart. Så då äter man också mer, såklart. Haha. Alltså... våga lyssna på din kropp. Den har sällan fel. 
 
Jag kommer fortsätta som jag göra idag - utan mål och krav. 
 
Hoppas ni har en bra fredag. Nu ska jag slappa satan.
Puss

10 April.

Kvällsmat.
 
Precis lika gott som frukost. För det brukar bli samma sorts mat. På morgonen föredrar jag dock gröt och på kvällen yoghurt. Och trots att jag inte är på Capio längre så äter jag fortfarande på samma sätt. Fast ärligt talat så äter jag nog mer än vad jag gjorde där. Speciellt nu när jag tränar! Då behövs det extra påfyllning. Och det har äntligen min hjärna fattat. Sitter och äter mellanmål nu. Klockan kvart i elva på förmiddagen trots att det är lunch snart. Bara för att jag var sugen, var hungrig och kände att jag behövde. (Och vem kan få nog av questbars..? Hehe)
 
Gårdagens kvällis. Riskaka med jordnötssmör och salt. Yoghurt med en massa goda saker.
 
 
Åker iväg till Göteborg hela dagen. Ska bli mysigt. Hörs ikväll. Puss och Kram.
 
 

Varför man ska välja livet.

Livet.
 
Alla har olika mål och drömbilder av ett härligt liv. Men oavsett vad det är så ska man inte låta sig hindras av en förbanna jäkla sjukdom. Oj oj oj, så begränsad man blir. Jag trodde jag levde ett "normalt" liv då jag både reste, jobbade och träffade vänner.
 
 
Men njöt jag? Nah. Hade jag orkat mycket längre till på det spåret? Naaah. Levde jag det liv jag ville? Nej. 
 
Mina mål var solklara när jag gick in i behandlingen. Jag ville kunna leva ett spontant liv utan att vara begränsad av mattider, ångest och planering. Jag ville kunna fika med mina vänner igen och jag ville kunna vara ute och resa, jobba och festa likt det liv jag brukade ha. 
 
Men vet ni? Jag nådde högre mål än så. Jag har aldrig känt mig så här fri och frisk. Med andra ord bättre än vad jag hade hoppats på. Det är fortfarande småsaker som behöver justeras men nu har jag verktyg att ordna det på egen hand. Men det är sådant jag tar allt eftersom och det är sådana saker som inte stoppar mig från att göra det jag vill. Det är mer dumma tankar som dyker upp. Och jag tror att det är just dit jag kan komma.
 
Det är bara att lära sig att leva med tankarna. För de kommer att stanna kvar. Så är det och det är bara att gilla läget. Så kanske det inte är för alla, men jag brottas med tankar ganska ofta. MEN jag ger inte upp för dem. Och det är det som är skillnaden. Jag klassar mig själv som frisk! Det är så jag känner mig i allfall. 
 
Hade kunnat skriva tusen saker som gör att jag känner mig frisk. Men det får vänta.
Sååå; Varför ska man välja livet? Jo, för att livet är så-jävla-roligt att leva.
 
Visst låter det enkelt? Kör bara kör.